Nervositeten var påtaglig och jag gick på toa ungefär 7 gånger på 1,5h.
Stämde av lite med Henrik som var ännu mer nervös inför sitt första race.
Han hade innan, kvalat in på näst sista plats och var uppenbarligen besviken.
Jag stod länge och funderade på vilket däck jag skulle köra på, men bestämde mig sist för att gå och inhandla ett nytt dunlop 7712 för att känna mig trygg med mitt däcksval och inte behöva oroa mig för fästet.
Racet närmar sig och alla i min depåbox hjälper till med att peppa mig och ta av däcksvärmarna.
Rullar ut på sighting lap och känner mig full av självförtroende.
Varmup lap går av stapeln och jag kommer iväg bra i starten. Förra årets startfiasko känns avlägset.
Ställer upp igen på gridden för racestart. Ser lyset slockna och det bär av. Fast igen så hände ingenting. Paniken översvämmar och jag fattar ingenting av vad som händer. Tittar ner på instrumentpanelen och ser att jag glömt lägga i en växel. Suck... vilken jubel idiot jag är.
Kommer iväg sist i starten av 33 startande. Men lyckas komma ikapp slutet av klungan i första kurvan efter starten och känner pulsen är på max. Försöker slappna av och komma snabbt ur kurvan för att kunna ta igen ut på långa flygrakan.
Efter några varv känner jag att jag kan slappna av och börjar få kontroll igen. Jag har då kört upp mig 16 placeringar för att till slut hamna på en 16 plats, 1 hundradel efter 15 platsen.
Hade jag bara haft rätt växel i på slutet så hade jag gasat om han. Men jag känner att jag är rätt nöjd ändå med upphämtningen så 15 eller 16 plats spela mindre roll.
Efter loppet var det skönt att pusta ut och jag insåg att hojen funkar kanon för mig och är inte lika jobbig att brotta ner som gamla k6an. Fjädringen verkar också fungera då jag hade ett jätte fint slitage på däcken. Men med tiden kommer nog det ändra sig då jag börjat få upp tempot mer och lära känna hojen. Men för tillfället var jag nöjd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar